skoltrött
kände det idag när jag satt på tåget med julia. vi pratade om skolan.
jag gillar skolan egentligen, lär mig mycket och jag kommer ha en utbildning som jag kan använda mig av när jag är färdig, tillskillnad från väldigt många andra.
men det går för fort.
tempot är högt. ansvaret är så stort att jag fortfarande inte fattat. jag blir rädd att jag inte ska klara det. det är så lätt att ge upp. men för första gången i mitt liv så kämpar jag på riktigt. jag vill ha utbildningen. jag vill visa mig själv hur jävla bra jag är.
kroppen säger ifrån. psyket säger ifrån. jag är ledsen på ett annat sätt än jag varit förr och jag förstår inte vart problemet ligger. jag kan ju inte vara skoltrött efter 2 månader? eller? kan man vara det?
jag blir samtidigt trött på människor. typ alla människor så ingen behöver känna sig träffad. skulle behöva en fast punkt som inte bara är mamma och calle. jag behöver dem i mitt liv men jag har ingen girlfriend. ingen att dricka en snabb kopp te med eller göra annat kul med.
det är svårt att komma överens med människor. man kan tycka otroligt bra om folk men ingen jag träffat för tillfället känner jag att jag vill eller kan vara bestie med. och säg inte att det kommer. jag har blivit kritisk och jag vill liksom inte släppa folk så nära. rätt som det är blir man backstabbad och får så sjukt mycket skitsnack slängd i ryggen.
jag borde nog skaffa fler katter så jag har någon för varje ändåmål liksom.
