linafranssons.blogg.se

22 år och sambo. Pluggar till förskollärare i Norrköping och är väldigt intresserad av genus och feminism. Dricker öl och går på konserter. #crazycatlady

måndag igen.

Publicerad 2014-03-31 11:15:42 i Dagens, tankar,

Dagens frulle, två knäcke med serranoskinka, rädisor och salami, saltgurka, vitaminer, gårdagens smothie och c-vitamin.
 
Idag är det måndag. Ny vecka, ny kurs och nästan ny månad.
Är så fruktansvärt opepp så det är inte klokt. Blir galen på att jag inte kan få CSN för att jag fortfarande bara har 1/6 tentor klara. Blir galen på fan allt.
 
Hade två trevliga veckor på VFU men tanken om detta är rätt för mig smög sig på. Jag vete fan vad jag håller på med. Uni verkar verkligen inte vara något för mig, allt går fortfarande för snabbt och det är alldeles för mycket hela tiden. Jag klarar inte riktigt av det. Sen när jag tänker på själva arbetet som kommer, vill jag verkligen? Visst det är kul med barn och ingen dag är den andra lik, bla bla, men jag blev lite uttråkad tror jag. Det var kul men även jobbigt och segt och jag vet fan inte om jag kommer palla med detta. Jag hade verkligen behövt göra detta innan jag började plugga för att veta om det är rätt. Visst jag kan vidareutbilda mig och göra massor med min utbildning sen, men om jag inte klarar uni nu, varför och hur ska jag klara ännu mer?
 
Vet inte riktigt vad eller hur jag ska göra. Är kluven och börjar fundera på att ta sabbatssår, men då måste jag ha ett jobb för att klara det och arbetslös vill jag inte gå tillbaka till. Jag vet verkligen inte vad jag håller på med och jag börjar bli trött på att höra "men Lina, det här klarar du, du är smart och blablabla..". Nej det är jag fan inte. Håll tyst med era moralpredikningar, med ert peppande för jag vill fan inte höra mera av det skitsnacket.
 
Jag behöver någon form av tecken. det enda jag vill göra nu är egentligen att vila hjärnan, läsa böcker, ta hand om mig själv-fysiskt och psykiskt, ta hand om hemmet och typ såna saker. Det är inte kul att varje dag vakna upp och känna sig så fruktansvärt värdelös att jag bara vill dra täcket över huvudet och stänga av. Jag mår inte bra av ovissheten och stressen som hela tiden ligger på mina axlar.
 

han, han den där.

Publicerad 2014-03-30 14:14:49 i Dagens, min kärlek,

han tröstar mig när jag är ledsen.
han pussar mig på huvudet och säger att allt ska bli bra.
han smörjer in min onda nacke med tigerbalsam, varsamt och med försiktiga fingrar.
han har alltid lite mer tålamod än vad jag har.
han är där, varje dag.
 
jag älskar honom så otroligt mycket att jag varje dag tror att det är en dröm när jag vaknar. men han ligger bredvid mig i sängen och sover så sött.
han är där.
han skulle slänga sig framför en kula för mig.
han skulle offra saker för mig om det krävdes.
jag frågar mig själv varje dag hur jag kan vara så lyckligt lottad men jag får inga bra svar.
 
han är min. och det är det som gör mig lycklig. jag kommer aldrig behöva undra vad han gör för han är min och jag är hans.
han gör mig galen många gånger men han gör mig glad ännu mer.
 
mitt hjärta tillhör honom.
 
 

Liknande inlägg

tiden jag gärna lägger på annat

Publicerad 2014-03-24 19:39:43 i Dagens, tankar,

Nu är jag inne på VFUvecka nummer 2. Jag trivs, stormtrivs, och har det superbra! Jag älskar mina barn och jag märker verkligen hur bra allting går. Jag vet att jag har gjort rätt val.
 
Men jag känner även att jag vill göra annat. Förr trodde jag att jag skulle flytta runt på mig hela tiden, max ett halvår per ställe typ. Det är skönt att inte vara så vilsen längre men det är ändå inte helt bra nu.
 
Jag känner mig tjock och trots att jag försöker vara duktig och inte vräka i mig av onyttigheter så går jag inte ner i vikt. Jag kunde såklart tränat mer och ätit bättre men är inte livet till för att levas och njutas av?
 
Jag var smal förr, när jag började högstadiet vägde jag ynka 37 kilo. Idag väger jag mellan 60 och 61. Och jag vet, for the love of god, jag vet att jag inte ska se vikten men hur fan gör en annars? Jag försöker att inte klä mig för tajt så jag känner mig obekväm, men betyder det att jag ska klä mig i tält?
 
Ibland kan jag tycka att det är min mammas fel att jag tänker på det här med vikt och utseende men samtidigt, hon är den enda som faktiskt är ärlig. Jag skiter fullständigt i om du tycker jag är smal eller om du tycker jag är fin ändå. För jag är fin ändå, inte bara fin.
 
Jag vill inte känna avsmak över min spegelbild och därmed försöka sminka mig snygg. Jag vill inte känna mig tung och äcklig. För det är det jag känner. Avsmak och äckel. Över mig själv, den snyggaste bruden på denna jord, enligt mig själv för fem år sedan.
 
Det trista här är att det inte ens handlar om idealet längre, idag ser folk ut som de själva vill. Men om jag inte vill se ut såhär då? Om jag vill förändra mitt utseende för min egen skull då? Får jag det, eller ses jag bara som bortskämd då?
 
Tycker det här är jobbigt och jag vet inte vad jag ska eller vad jag vill göra. Jag vill trivas och jag vill må bra, jag vill äta gott utan ångest.
 
Snälla hjälp mig.

Om

Min profilbild

Lina Fransson

22 år, bosatt i Linköping med min karl som heter Carl. Två bebiskatter på halvtid. Förskollärarstudent, julaftonsbarn, feminist och jävligt hetsigt temperament. Jobbar med ett psyke som aldrig lyder mig. Gillar kaffe, glass, öl, piercingar, festivaler, mys och SOL. Jag gillar inte människor men ogillar dem heller inte.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela